samoalex

En ny passion är funnen - pojkarna var totalt absorberade av denna tingest i eftermiddags.



En timme senare hade Samuel gått vidare till andra sysslor. Alexander kunde däremot endast med största svårighet slitas till pyjamasbyte och välling...

I morse var första gången som pojkarna verkligen tittade på Teletubbies: jag stod och tittade på dem i smyg där de satt och fascinerat studerade Tinkywinky o c:o. Alex till och med vinkade tillbaka när tubbisarna vinkade - så gulligt! Denna Teletubbies går dock på en nederländsk kanal så snart säger de väl kijk och dag istället för titta och hej...:)

En bild till från helgen, med i alla fall en som tittar in i kameran.

Hade lite tid över på jobbet idag och satt och surfade runt pa bloggar som toppar besökslistan på den här bloggportalen. Blev rätt fascinerad. De absolut mest populära är unga, väldigt unga, tjejjer som skriver mest om kläder och smink, kanske nåt om inredning eller kändisar... inlägg efter inlägg efter inlägg med "idag köpte jag en ny topp, nya jeans, nya skor, ny kofta, ny väska, måste ha det och den och de...". Och bilder på alla dessa plagg o prylar, helst fotade pa bloggaren herself av henne själv. Gaska fascinerande faktiskt, vilka stora egon de maste ha, det är nog mycket en generationsfraga, det där att det är helt ok att sälja sig själv ogenerat och att vältra sig i ytlighet. Inte en djuplodande tanke så langt ögat nar, inget om dagsläget, kriser och krig. Men tjejjerna tjänar ju pengar pa detta och jag tänker inte vara fördömande, det är ju lite som Jackie Collins online, och Jackie Collins sträckläste jag ju en gang i tiden. Nu måste jag bara poppa till min egen blogg - börjar nu:

Eftersom våren inte än är här men med allra största säkerhet (empiri tyder pa detta) kommer att dyka upp ganska snart så gick jag och köpte årets Converse.



Men det går ju inte att köpa bara ett par numera - vi jar ju sex fötter i famijlen:



Minisarna har ju en liten bit kvar innan det blir gympadojjedags - först ska det krypas, resas sig, stapplas runt... Blir det till sommaren?!

Det är sällan som "hela" familjen hamnar pa bild tillsammans men i helgen hade vi besök av min kompis Alessandra som hade den goda iden att fotografera oss. Lite svart att fa alla att titta in i kameran samtidigt, sa här är en bild där ingen tittar in i kameran.

Någon har monterat in Duracellbatterier i Alexander - det går liksom inte att få stopp pa honom! Han är ständigt på gång, inget undgår Alex. Allt ska undersökas och ljudligt kommenteras. Kroppen sprudlar av energi, Sprallex gör skäl för sitt smeknamn. Utvecklingen fullkomligt exploderar, han vinkar, gör "high five" med mamma, stoppar klossar i de rätta hålen, dunkar för fullt med hammaren pa dunkbrädan, säger man "kex" tittar han at kexlådan, säger man "banan" tittar han at fruktskalen... Samuel har mer Tudorbatterier - lite lugnare takt, men inte desto mindre sprallig och glad. Sam är ju dock den lite mer känsliga och konstnärliga typen, han sitter oftare och funderar över sakernas tillstånd. Och stoppar dem i munnen förstås. Sakerna, alltsa. Och sedan så har han väldigt kort stubin. Blir jättearg fort. Som ikväll, i badet - han fick ett raseriutbrott på duschslangen som inte ville göra som han ville... Jag får numer ofta nypa mig i armen för att förvissa mig om att ja, jag är den lyckliga mamman till dessa två små underverk. Jag har fatt precis det jag har drömt om och jag är så himla tacksam. Just nu ligger batterierna på laddning i sina sängar. Men så här såg det ut i morse - aktivitet i sängarna:

lag och snurrade inatt med allt vad det innebär av dubbel frustration: frustration 1 som gör att jag inte kan sova (ngt som gör mig ledsen) och frustration 2 eftersom jag vet att jag borde sova när jag kan och klockan tickar och här ligger jag... dessutom snarkar Alex (redan... stackars hans framtida fru! :) vilket inte gör det lättare att somna om. Tur eller otur att det är lördag idag. Trodde det var otur eftersom dagarna hemma brukar bli mer hektiska än när jag har nagra timmars respit pa jobbet - men pojkarna har visat sig fran sin lugnaste sida idag - har faktiskt ALDRIG sett dem sa lugna tidigare. Nästan inget skrik eller gnäll, en tesil var kul i säkert en timme... Kycklingmamman oroar sig för att de inte kryper eller ens alar än... de är ju herregud nio manader imorgon! Är det mitt fel? är de understimulerade? är de för mycket i gastolarna?... jaja, som jag brukar intala mig själv: det finns väl inga människor, förutom de handikappade, som aldrig lärt sig krypa/ga (leka själva, sova hela natten, dricka vatten...) nan gang. Just nu sover de pa en solig terass och i eftermiddag ska jag ta med dem och shoppa pa Louise - det blir första ggn i vaket tillstand, vi far se hur det gar! Och vad ska jag bjuda pa till middag ikväll? Har bjudit in vänner för att titta pa schlagerspektaklet! Far väl bli pizza, i värsta fall :) Och nu ringde B precis och han hade köpt ostbagar och smagodis - blir en riktig mystvkväll mao!!

världes bästa "öppnis", tycker Sam o Alex (tror jag, i alla fall) om Gazouillis, den öppna förskolan som ligger runt hörnet och där vi tillbringar vara eftermiddagar allt oftare. Grabbarna älskar verkligen att se och vara med andra barn, bade de lite större och de sma, de tycker att ledarna är toppen och de gillar alla leksaker. Hemma kan Sam (jo, det är mest Sam för tillfället) vara hur mammig och gnällig som helst, men när vi väl kommer till öppnis sa är han hur glad och lugn som helst. Tror de kommer att älska dagis, den dag det väl är dags.

... och Alex tar en powernap i Vs knä.

Vill bara tala om att jag känner mig som en ny människa eller, som andra kanske skulle säga, precis som vanligt. Jag är UTSÖVD. Mina barn sover på natten. Nja, nästan i alla fall. Men Samuel, den stora strulpellen nummer ett, han sover. Fick nog på gråt och gnäll och flytt till min säng och gjorde processen kort - en natt med "femminutersmetoden" - en enda natt tog det! - och Sam sover sina 11-12 timmar utan avbrott! Och det verkar som att han själv är lättad. Och så mycket gladare på dagarna. Alex har just nu ett ryck och kör krypövningar på natten. Men vad gör det när man vaknar till och ser ett jätteargt huvud som sticker upp över spjälsängskanten (jättearg för att han inte får till det) - då smälter man och somnar om. Och de är som vanligt jättespralliga på kvällen när jag lägger dem i sängarna. Igår kväll när jag gick ut ur sovrummet och sa gonatt låg båda och sprattlade och skrattade - när jag smög in fem minuter senare låg båda och snarkade. Jag har tur!

Jo, hon heter faktiskt sa, Dr Dangoisse, hudläkaren pa det stora barnsjukhuset som Samuel och jag besökte idag. Sam har haft besvär med eksem ett längre tid och jag litade inte riktigt pa barnläkarens diagnos (mjölkallergi) sa vi for till Dr Angest istället. Samuel var pa sitt soligaste humör, han pep inte en sekund trors att vi fick vänta i evigheter pa att fa komma in. Fullt med liv i väntrummet och Sam fick lana en Spiderman av en snäll pojke - Sams första kontakt med en superhjälte! (ja, förutom mamma förstas :). Fyra sidor recept kom vi iväg med, det blev tva fulla apotekspasar sa nu har kuren börjat för att fa bukt med eksemen. Det var riktigt mysigt att vara pa utflykt med bara en pojke, det blir ju inte sa ofta. Dessutom en underbart varig dag här - soligt och milt. Och, jag har ju glömt att nämna det bästa av allt: Sam sov fran sju till kvartöversju! Alex vaknade och grät nagra ggr dock, men jag tror det är för att han är sa frustrerad över det här med krypet att han kämpar med det även pa natten, för varje gang han grater sa hittar jag honom liggande pa mage i sängen.

Och sa här sag det ut när vi kom hem fran sjukhuset: Sam sov och Alex gjorde sitt bästa för att väcka brorsan!