samoalex

Vill bara tala om att jag känner mig som en ny människa eller, som andra kanske skulle säga, precis som vanligt. Jag är UTSÖVD. Mina barn sover på natten. Nja, nästan i alla fall. Men Samuel, den stora strulpellen nummer ett, han sover. Fick nog på gråt och gnäll och flytt till min säng och gjorde processen kort - en natt med "femminutersmetoden" - en enda natt tog det! - och Sam sover sina 11-12 timmar utan avbrott! Och det verkar som att han själv är lättad. Och så mycket gladare på dagarna. Alex har just nu ett ryck och kör krypövningar på natten. Men vad gör det när man vaknar till och ser ett jätteargt huvud som sticker upp över spjälsängskanten (jättearg för att han inte får till det) - då smälter man och somnar om. Och de är som vanligt jättespralliga på kvällen när jag lägger dem i sängarna. Igår kväll när jag gick ut ur sovrummet och sa gonatt låg båda och sprattlade och skrattade - när jag smög in fem minuter senare låg båda och snarkade. Jag har tur!

Jo, hon heter faktiskt sa, Dr Dangoisse, hudläkaren pa det stora barnsjukhuset som Samuel och jag besökte idag. Sam har haft besvär med eksem ett längre tid och jag litade inte riktigt pa barnläkarens diagnos (mjölkallergi) sa vi for till Dr Angest istället. Samuel var pa sitt soligaste humör, han pep inte en sekund trors att vi fick vänta i evigheter pa att fa komma in. Fullt med liv i väntrummet och Sam fick lana en Spiderman av en snäll pojke - Sams första kontakt med en superhjälte! (ja, förutom mamma förstas :). Fyra sidor recept kom vi iväg med, det blev tva fulla apotekspasar sa nu har kuren börjat för att fa bukt med eksemen. Det var riktigt mysigt att vara pa utflykt med bara en pojke, det blir ju inte sa ofta. Dessutom en underbart varig dag här - soligt och milt. Och, jag har ju glömt att nämna det bästa av allt: Sam sov fran sju till kvartöversju! Alex vaknade och grät nagra ggr dock, men jag tror det är för att han är sa frustrerad över det här med krypet att han kämpar med det även pa natten, för varje gang han grater sa hittar jag honom liggande pa mage i sängen.

Och sa här sag det ut när vi kom hem fran sjukhuset: Sam sov och Alex gjorde sitt bästa för att väcka brorsan!

Det är Alex första ord det! Trodde först att han bara gurglade ur sig olika ljud, men nu har han sagt det sa manga ganger - och i rätt sammanhang - att jag inser att lillen har börjat prata. Sa duktig! Han pratar tyvärr gärna pa nätterna ocksa... Är det nagot som sliter sa är det dessa nätter... De äter visserligen inte längre pa natten, men de vaknar och grater till flera ggr per natt, har tagit för vana (hmm det är väl snarare jag som har skapat vanan) att komma över i min säng pa natten men även där vaknar de till, ofta samtidigt..  Det är sa jobbigt att aldrig fa sova mer än tva-tre timmar i stöten, men vilken smabarnsmorsa är inte sliten? Och varje morgon när de sitter i min säng o leker och skrattar at varandra, ja da är jag världens lyckligaste tvillingmorsa!

I den lilla världen är jag trött, frusen och lite frustrerad. En dag full av irritationer. Pa gnälliga pojkar - men varfôr vill ni inte sova när ni är sa trötta?! - pa vänner som beter sig underligt - pa damen i blomsterbutiken som försöker pracka pa mig utblommade liljor - pa att jag inte hittar nagot bra bröd nagonstans i kvarteret pa söndagseftermiddagen - pa pakistaniern runt hörnet som försöker pracka pa mig röda tulpaner när jag vill ha vita, men som jag ända kryper tillbaka till efter liljedamen, röda tulpaner är ju jättefina... - pa att jag haller pa att bli förkyld.
I den stora världen ser det lite värre ut och man undrar hur herr Obama's lilla skraltiga lekamen ska orka axla alla dessa världens bekymmer. Mina pojkars gnäll och evinnerligt oregelbundna nätter kan behövas sättas in i sitt rätta perspektiv ibland.

Mina prinsar, alltid busy med nagot.

"Bara i Belgien" är ett uttryck som ofta används av alla i detta lilla land bosatta utlänningar. Belgarna, denna gratrista massa av byrakrater och pedofiler... trodde ni ja! Belgarna är faktiskt riktiga livsnjutare och är dessutom, säger statistiken, bland de lyckligaste i Europa. Beror kanske pa deras pragmatiska inställning till det mesta här i livet. Regler är till för att kringgas och ingen styr och ställer över en belgare, de är väldigt mana om sin individuella frihet.
Kom att tänka pa detta idag när jag hade en försäkringsexpert här för att inspektera en fuktskada. Han tog en snabb titt och, eftersom det var fredag och förmodligen hade brattom iväg till fredagsölen, sa satte han sig sedan och skrev ut en check pa 1400 Euro. MEN sa han - OM jag ville ha momsen betald sa var jag tvungen att skicka in en faktura till försäkringsbolaget. Underförstatt: givetvis sa gör du en deal med malaren som gör jobbet svart = billlgare och tjänar pa sa vis in självrisken! Och detta alltsa med försäkringsbolagets goda minne! Bara i Belgien!
Ett annat färskt exempel av denna devis var när jag var hos veterinären för att ge katterna rabiessprutor. Pinot, som är den mest kramgoa katt man kan tänka sig, har ett hatobjekt här i världen och det är veterinären. Följdaktligen ställde han till med en riktig scen vilket ledde till att vi fick sätta honom i en speciabur genom vilken veterinären försökte ge honom sprutan. Det gick sisadär och efterat var veterinären inte säker pa ifall Pinot verkligen hade fatt i sig sitt vaccin. Réglisse däremot var beskedlig, om än skräckslagen. Eftersom man maste ta ett blodprov innan vi far till Sverige för att pavisa att det finns antikroppar mot rabies sa kom veterinären (som inte vill ta ngt blodprov pa Pinot, det enda smadjur han är rädd för, hävdar han själv!) med den pragmatiska lösningen: vi tar helt enkelt tva blodprov pa Réglisse.... Bara i Belgien!

Och sa här tycker Samuel om allt detta:

pojkarna fick bevittna ett historiskt ögonblick idag, men visade mattligt intresse inför detta tv-spektakel. Själv har jag blivit sa gratmild sedan jag fick barn sa att tararna flödade... God bless

Fö sa är mitt hus till salu from idag!

bilbesiktning idag - detta arliga mindre angenäma inslag i tillvaron. Varför blir jag alltid nervös när jag kommer till bilbesiktningen? Det känns ungefär som när man, förr i tiden (för de existerar väl inte längre?), gick till systemet och fick sta i kö och stod där och frenetiskt repeterade sina kodnummer och hamnade inför en barsk matrona i buteljgrön slipover över smutsgul syntetblus och kände sig sadär JÄTTESKYLDIG för att skulle ägna sig at det där syndiga... Pa bilbesiktningen är man ju som kvinna per definition underlägsen, för att inte säga, utdömd. Jag som bara öppnar motorhuven en gang om aret (pa bilbesiktningen!) borde väl vara ursäktad för att jag hinner glömma mellan varven var den där jä-la spaken sitter? Men icke! Man möts av ett suck, himlande ögon... sedan är det: "allumez le phares", "les clignotants", "les jenesaispasquoi", "avancez", "reculez", "stopstop" - för man ska upp pa nan mojäng sa de kan titta inunder och jag tror alltid att jag ska hamna i det där halet inunder!
Men detta är alltsa om man aker till den elaka bilbesiktningen, den i Anderlecht. Där har de provision pa de fel de finner, det lovar jag. Förra aret blev jag (eller bilen, snarare) ratad för att den hade fel bensinlock!! Idag akte jag saledes istället till den "snälla" bilbesiktningen. Och allt gick som pa räls. Och bilbesiktigaren, som själv satte sig i bilen och tog hand om besiktningseländet, var sa snygg!!! Bilen gick igenom utan en enda anmärkning och jag hade god lust att be besiktigaren om hans telefonnummer, men det vagade jag ju inte, förstas.... I slutändan sa far man ett "ct ok' - controle téchnique OK - som gäller i ett ar. Mitt sista ct ok alltsa :)

Fick hemkört ett blöjlass idag. Man skulle heta Pamper i efternamn, da vore man rik idag ;) Fast grabbarna är alltid som lyckligast när de är utan. Alex har just upptäckt vad det är som döljer sig därunder. Han drar och drar i denna lustiga fysiska utväxt - jag talar om för honom att det bara är början pa en livslang förälskelse :)))

ville jag bara fraga.... ifall Sverige har nagra andra (seriösa) tyckare än Marie Abrahamson och Göran Greider? Är de inte pa Agendas panel typ, varje vecka?! Och vad skojsigt att, än en gang, polarisera en dalademokrat mot en svenskanledarskribrutta.  Bättre än Bert Karlsson och Fröken Gynning i alla fall, som är det bästa TV4 kan astadkomma. Och tack i alla fall, SVT, för att vi slipper Marita Ulvskog. Jag längtar hem! Faktiskt!

det finns ju de som helt avsiktligt ger sina barn korta och klatschiga namn för att de inte ska kunna fa nagra smeknamn... Haha, har aldrig varit fallet med mig. Heter nagon Ella far hon heta ellapella. Heter nagon Leon (riktigt exempel) sa far han heta Lellepelle). Har aldrig förstatt mig pa det där med "antismeknamn". Själv är jag ju, i Sverige, mestadels känd under mitt - Lotta. Först när jag hamnade i frankofonska sammanhang blev jag bekväm med mitt förnamn - Charlotte klingar ju väldigt vackert pa franska. Pa svenska later det mest snorkigt. Mina grabbar undgar givetvis inte detta smeknämnande. Sam och Alex är självskrivna. Sam blir Samsam - som blir Sumsum.... Alex har av Bea, världens goaste städerska, omdöpts till Alexisexy... vet inte riktigt vad jag tycker om det... Men Alex Sprallex passar bättre - han hör ju till de mer fysiskt aktiva ibland oss. Har försökt med Sasha, som jag tycker är sa fint, men det har inte riktigt fastnat. Flera smeknamn kommer säkert att följa, och inte mig emot!

Senaste framstegen är: Sam smackar högljutt och pruttar med munnen! Och speeedar fram i gastolen. Alex DIGGAR musik med hela kroppen. Vi fick en Robert Wells CD i present av K (men K da, hmmmm !!!!) och den diggar han skarpt :) Vänta bara tills CD-rna som mamma har beställt pa Amazon kommer!!

att ha börjat jobba igen ger en helt ny energi - och en helt ny kreativitet Jag orkar tänka tankar, drömma, leva. Ser ett program om Marianne Greenwood pa tv med vackra bilder av Antibes... kära, kära Antibes... pärlan pa Côte d'Azur, i alla fall vad mig anbelangar. Langt innan Sam och Alex ens var patänkta sa satt jag där pa stora torget och fantiserade om att en dag var det jag som som skulle ta mina barn till den inhängnade lekplatsen under platanerna. Och till den stora, gamla karusellen. Nu säljer min käre vän och mentor M. VR sitt stora, fina hus i Antibes och, hade jag vunnit pa lotto sa hade jag köpt det direkt. Men en dag snart ska jag ta med Sam och Alex till den lilla leksaksaffären, och till stranden, förstas. Längtar!

Var hos barnläkaren idag- grabbarna vägde in pa 9,2 (Alex) och 9,6 (Sam). Stadiga klimpar med andra ord. Passade även pa att väga mig själv - har inte vägt mig sedan jag var gravid - 49 kg. sa nu sitter jag här och äter choklad :) Men, you can never be too rich or too thin heter det ju. Maste bara jobba lite mer pa det där förstnämnda. Allt bra med barnen förutom att Sam har eksem som tyder pa en allergi eller överkänslighet. Sa nu ska jag utesluta alla mjölkprodukter och se om det blir bättre. Litar pa att han växer ifran det. Nu är det dags att betala räkningar...

i dubbel bemärkelse. Har aldrig varit med om detta att snö ligger kvar i Bryssel i över en vecka. Att det knakar under skosulorna när man är ute och gar. Att svenska jättedunisen faktiskt är nödvändig och att jag till och med saknar min ungdoms curlingkängor. Insnöad är jag ocksa pa allt som har med baby att göra. I min verklighet kan jag ligga och snurra i sängen och fundera pa om det är bättre att ge en eller tva bananer som morgonmal, om de sitter för mycket i sina gastolar och därför "aldrig' kommer att lära sig att krypa, om jag ska flytta in dem i sitt eget rum NU eller vänta tills den famösa separationsfasen är över.. I mitt samoalex mikrokosmos är detta livsavgörande fragor, tur da att jag nu faktiskt har jobbet att distrahera mig. 

Sömnen är just nu ett kapitel för sig, pga den ovan nämnda separationsfasen (antar jag). Jag väcks minst en gang i timmen av ett gratande barn, som oftast heter Samuel. Medan Alex ofta somnar om ganska kvickt sa har Sam nu tagit vanan att grata hjärtskärande tills jag tar upp honom. Det slutar oftast med att han ligger brevid mig. Tyvärr hindrar inte detta honom fran att atergien vakna upp och grata - och behöva bli upplyft och vaggad... inatt sa jag till honom med sa len röst jag kunde att "nu kör jag dig till psykakuten för jag förstar mig inte pa dig". Faktum är ju att Sam ÄR knepig, jag hoppas att det är övergaende.

Men jag är ju ända sa himla glad i mina sma gryn. Nu har de börjat upptäcka varandra mycket mer, skrattar högt och ljudligt när de ser varandra när de vaknar. Här har de precis kommit in fran middagsvilan i vagnen.

Idag var första dagen tillbaka pa jobbet efter ett ars bortavaro. Dagen började vid 2-tiden da jag var uppe och värmde en flaska at Alex (hmmm) och sag att det var alldeles vitt ute. Framat morgonkvisten hade det snöat ytterligare och det lag ett tjockt snötäcke över gatan, parken, bilarna... Ingen snösväng i Bryssel sa det fick bli tunnelbanan till jobbet. Det var riktigt kul att vara tillbaka pa jobbet - att aterkomma litegrand till vuxenlivet. Och att kunna dricka en kaffe i lugn och ro. Att läsa ett dokument fran början till slut. Att sitta pa toa utan stress...Det skrämmande var att inte mycket verkar ha hänt sedan sist. Vad gör alla byrakrater hela dagarna egentligen?!!
Betydligt viktigare saker, och betydligt större framsteg sker förstas pa hemmaplan. Alex har börjat med att klappa händerna och älskar att öva pa denna färdighet. Mindre populärt när han kör nattklappningssessioner tycker mamma... När jag försökte lära honom att klappa Réglisse (katten) istället för att rycka ut pälstussar sa började han glatt klappa händerna - tänk vad de fattar nu! Sams nya favoritsyssla är att lägga huvudet pa sned - maste bli ett väldigt kul perspektiv pa sa sätt.
Ikväll är det fortfarande fullt med snö ute. De som vet säger att det inte har varit sa här mycket snö i Bryssel sedan 80-talet. Betydligt finare an gratt och regn och pojkarna tittar storögt ut genom fönstret pa allt det vita.

Bloggen har varit pa jullov, en välbehövlig paus fran slökvällar i soffan framför TVn som ersattes av sociala aktviteter med släkten. Sa härligt!
2008 är slut och jag kan summera att det var det bästa aret i mitt liv hittills - förstas. Mina tva guldklimpar kom - äntligen. Men jag maste ocksa erkänna att det har varit det jobbigaste och mest omvälvande aret hittills. I somras var jag inte helt övertygad om jag skulle klara detta vansinnesprojekt jag gett mig in pa. Men med tiden blir allt lättare och jag och pojkarna har vant oss vid vart nya liv tillsammans - och det är faktiskt ganska underbart att tänka att vi kommer att dela liv en lang, lang tid framöver. Om de nu bara kunde lära sig att sova hela natten....

Idag "at" Alexander sin kvällsgröt alldeles själv - visst är han duktig? :)

Idag var det julavslutning i Kyrkan. Pojkarna fick uppleva sitt livs första julevangelium, dock ett ganska kaosartat sadant: en Lucia stal Davidsstjärnan fran en Pepparkaksgubbe som fick tröstas, de tre vise männen ville inte alls ge bort sina presenter, Jesus kröp iväg och.... ja ni fattar! Inte lätt att organisera med ett gäng 0-2 aringar! Men sött var det och mina tomtegubbar tyckte det var toppenkul. Vi blev kvar i manga timmar tillsammans med minikompisarna Rebecka o Victor och deras mammor. Vi ska alla börja jobba i januari och tyckte det var riktigt sorgligt att detta var slutet pa var mysiga grupp. Men vi kommer säkert att ses igen. Och Rebeckas familj (där mamman är uppvuxen i Ekeby!) har köpt hus i Rudboda, sa vi kommer säkert att ses även hemma i Sverige!

Andra stora steg framat: Vi har vuxit ur bebisbadbaljan och badar nu i badkar - toppenkul, man kan plaska och leka med sma flytleksaker (behöver med - julklappstips :). Nu intas tre mal om dagen - och kvällsgröten verkar vara en knock-out - grabbarna sov som stockar igar natt -- hoppas, hoppas att det inte var en engangsföreteelse.


Elin o David jazzar upp julevangeliet